Den sjungande brevbäraren Mikael Olsson

Av Inger Dejke. Ur "Minnesbilder från Ljungskilebygden 2000".

     
  Utevistelsen, det fria livet och kontakten med folk. Det är tre skäl att välja brevbäraryrket. Och tack och lov för cykeln! Visserligen riskerar man att trampa av en pedal vartannat år och störta i backen – det är en svag punkt i konstruktionen just där trampan sitter fast i det böjda stålröret – men man håller sig varm.

Det är Mikael Olsson som berättar för Hembygdscirkeln om sina erfarenheter. Han är inte av den gamla stammen ännu, men med 33 år i gebitet och med ett smittande gott humör.

Mikael minns en kollega som åkte moped, Artur Nilsson. En gång som gammal förevisade han sina yrkesskador. I handlederna hade han djupa ingröpningar som han trodde berodde på drag. Trots lammullskalsonger på vintern hade han en enorm blåskatarr. Så vad hjälper det livet att mopeden går fortare?

Men det är tack vare en moped som Mikael är brevbärare. När han ”fyllt moped”, 15 år, föreslog hans mor att han skulle ta sommarjobb på posten. Det lyckades, och han var brevbärare sommaren 1967 under tiden 1 juni–31 augusti..... Han trivs så bra med yrket, att han ofta trampar genom Ljungskile sjungande.

 
 
   
  Mikael Olsson vid Valåsberget.
 
 
  Nils Nilsson, pensionär och hemmastadd bland brevlådorna, instruerade första dagen. Mikael skulle sköta turen på Lyckorna. Adresserna hade inga gatunamn eller nummer. Det gällde att hålla reda på vad husen hette. På vintern fick lyckornaborna hämta posten i boxar, men på sommaren kom den i brevlådan, mest som en eftergift åt badgästerna som skulle ha det bekvämt och höll sig med tjocka dagstidningar för brevbäraren att dela ut, som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Posten kom till Ljungskile med 6.25-tåget. Den var delvis sorterad i järnvägskupén och i Uddevalla. En bågnande masonitskiva mellan två pinnstolar var nästa instans. Och så ner i postväskan i rätt ordning, sist på turen måste ligga längst ner.

Så fortsatte Mikael sommar efter sommar: ”Han har bra reda på sig”, tyckte postmästare Askerup. När Mikael var 18 år blev han biträde och fick vikariera på olika håll i kommunen, men från 1 april 1974 har han haft ett fast jobb, och nu har han avancerat till boss.

Mycket har förändrats genom åren. Posten kommer i burar med tåg kl 6. Den är grovsorterad 459 Ljungskile. Det har en maskin gjort som kan avläsa både maskinskrift och handskrift. Därefter sprutar den streck längst ner på kuvertet. I Ljungskile sker sorteringen först gemensamt till distrikt, 31, 32, 33 osv. kl. 6–7.15. Därefter tar varje brevbärare hand om sitt distrikt och lägger posten efter adresser. Det kan vara 1000 brev. Kl. 8.30 är det en kvarts fikarast. Vid 10-tiden ger sig brevbärarna av. De är sju nu.
 
 
   
  En gammal kollega till Mikael. Brevbäraren med sin fullastade cykel heter David Friberg. Fotot är förmodligen från 1910-talet.
 
 
  –Förr var det en brevbärare för hela samhället. Nu är det fyra, berättar Mikael. Tätorten har blivit avsevärt större. Förr var det viktig post. Nu är det mest skit. Företagen är de stora kunderna. Privatposten är högst ett tjog per person och år.

Posten i Ljungskile ger sexton personer deras huvudinkomst. Dessutom bjuds brevbärarna allt som oftast på kaffe av sina kunder, lantbrevbärarna mer än de i samhället. Ett slags lön in natura.

När Mikael började var portot 65 öre. En kvällstidning kostade också 65 öre. Nu är portot 5 kr och en kvällstidning kostar 10 kr. Dessutom är portot momsbelagt, så egentligen bara 4 kr.
 
– Vi kan inte leva på era porton, skrattar Mikael vänligt bullrande. Inte på reklam heller. Konkurrensen är hård. Vi är dyrast med 65 öre för en lätt grej. Andra kör ut för 50 öre grejen.

Ett hett tips är att posten i Ljungskile läggs ner snart, just den del som äger rum i kontoret: hantering av paket, rekommenderade brev och försäljning av frimärken. Dessa tjänster kommer att läggas ut på entreprenad. Det blir billigare.

Den som vill ha sin post in i lägenheten en trappa upp måste betala en liten extra avgift. Är det fyra brevlådor på andra våningen i ett hus, är brevbäraren skyldig att bära posten till dörren. Sådana avtal finns bara i Sverige och i Finland. Men det gäller att ta det lugnt i trapporna. När Mikael var ung och hade beting, sprang han i trapporna, två steg i taget. Men yrkesskadorna ligger på lur också på en så kraftfull kropp som hans. Inte springa två steg åt gången, åtminstone inte nerför trapporna. Det sliter ut knäna.
 
   
  En del av Ljungskiles brevbärarkår för många år sedan.
 
 
  Mikael känner alla ljungskilebor till namn och adress och vet vad de får för post, vet mycket om deras ekonomiska status. Men han har, som alla postanställda, tystnadsplikt Han vet även om trappornas status i hyreshusen: Nälberg är bra, Ljungskilehem sämre. Ljungsvik dåliga.

Brevbärare gör nytta, också så att de kan upptäcka olyckor, kanske pyrande bränder och människor som halkat och skadat sig. Men ibland motarbetas brevbäraren av kunderna, som inte vill flytta sin brevlåda, trots att det är beordrat. Följden blir längre tidsåtgång och större slitage. Brevbärare som är bilburna får förr eller senare axlarna utslitna genom den ständiga rörelsen ut genom bilfönstret och ner i brevlådan. En annan svårighet är personer som vägrar överge sitt husnamn för gatunummer. Så många hus heter på Lycka, Sol och Träslag. Det är mycket förvillande.

Framåt vintern är det dubbdäck på cykeln som gäller. Till jul brukar brevbärarna få julgåvor som choklad, julgranar, laxar osv. Det har varit aktuellt att tala om ”13:e månadslönen”. Men den goda vanan tycks avtaga.

Arbetskläder håller Posten med: uniform, skyddskläder och regnkläder. Från 1989 håller Posten också med gula bilar.
 
Vid tvåtiden är brevbärarna färdiga. För full arbetsdag krävs också en eftermiddagstjänst: väga och stämpla brev t.ex.

Tidningsbuden startar kl. 2 på natten. Nu är redan nästa generation igång. Mikaels son kör ut tidningar med bil varje söndag. Då sover folk, så ingen tid spills på kaffedrickning.
 
Men vissa dagar tillbringar pappa Mikael flera timmar inbjuden på kaffe utefter brevbärarlinjen. Folk gillar att bjuda och prata. Och Mikael gillar det sociala i yrket, lika viktigt som att dela ut brev. Men den extra tiden tar han inte betalt för. Han får mycket ovärderligt själv på köpet. Tack för det!

–Så får ni posten sent en dag så vet ni orsaken.
 
 

© Inger Dejke, Ljungskile

 
 

 

 

Uppdaterad 2011-10-05