Revyminnen |
||
Ljungskilerevyn någon
gång på 30-talet. LSK är på tapeten av mössorna att döma. |
||
Vad gjorde folk på kvällarna, innan det fanns TV? En del menar att man
träffades mer hos varandra, pratade, drack kaffe. Enstämmigt sägs det i
Ljungskile, att lokalrevyerna försvann, när TV kom. Var det konkurrensen
från den rikssvenska underhållningen, som tog död på en lång revytradition?
Eller blev det inte tid över för alla förberedelser och repetitioner, då man
ägnade kvällarna åt TV-tittande? Panorama Gör man en översikt av de bildmässiga nöjena i trakten, blir tittskåpet det första. Panoramagubben Magné besökte årligen Backamo och roade militärerna där. Sedan kom han med sin vagn genom Ljungskile och Lyckorna. Pojkar fick hjälpa till att dra vagnen, och som tack för detta fick de titta gratis. Tittskåpet var så stort att åtta personer kunde se på en gång. Det var färgkort som visades inne i skåpet. För varje bild lästes en vers. Ett kort föreställde en kanon med smeknamn. Versen löd: |
||
Tjocka Berta har ett hjärta hårt och kallt som svenske sten. När hon blickar ej det klickar För sina fötter hon lägger var och en. |
||
Nöjespappan stack in handen i skåpet och bytte bild och läste en ny vers: |
||
Här ser ni slottet Balmoral i England där vi panoramagubbar brukar sitta med drottning Elizabeth och dricka grogg på aftonkroken. |
||
Biograf Efter tittskåpet kom biograf, där alla kan se samtidigt på bilder som rör sig. Ambulerande biograf fanns omkring 1915. En lokal som användes, var vinden på huset Merkurius på Lyckorna. ”Jag var 8 år och satt bredvid mamma”, berättar en som minns. ”Det var den första film jag såg. Den hette Ben Hur. Det var hemskt när de kristna kastades för lejonen. Det var sex akter och fem pauser.” Så småningom byggdes biograflokal i Ljungskile (nuvarande Smyrna, pingstförsamlingens lokal), som blev färdig 1919. LJUNGSKILE TEATER stod det med stora bokstäver på det gråmålade huset. Det var ett privat bygge och man bildade bolag. Delägarna gick in gratis. En gammal karl kom från Göteborg i en dålig bil med film på söndagarna, och 200 personer stod och väntade, sägs det. Biograflokalen byggdes också för att man skulle kunna ta emot resande teatersällskap. Det hände att ortsbor fick vara statister i teaterstycken. Lokalen hade sluttande golv och riktig scen och ridå. Revy Från panoramagubbens bilder, via film och teater i biograflokalen, är inte steget långt till revy. Då kunde hela publiken se på en gång, skådespelarna och musikerna fanns på orten, man kunde känna igen dem genom smink och dräkter, och det bästa av allt: det handlade om folk man kände, om en själv eller om grannen i bänken. Ljungskile Sportklubb bildades 1926. Man behövde pengar för verksamheten, till en början framför allt fotboll. Så kom man på idén att göra lokalrevy. Vid den tiden hade man stora förebilder som Ernst Rolf, senare även Karl Gerhard. I jubileumsskriften för LSK efter 20 år kan man läsa under rubriken Teaterverksamhet, hur det började: Ljungskile har under många år haft det dåligt ställt med teaterlokal. Ända sedan den gången teater- och biolokalen såldes till Smyrna, har någon riktig scen saknats. Men att teaterintresset varit stort har de föreställningar, som klubben gjort, vittnat om. Redan vid föreningens start anordnades huvudsakligen för att få ihop pengar att röra sig med, en revy. Bland ensemblen och författare märktes först och främst Elof Rydén och Yngvar Gustafsson samt intendent Ragnar Wingård, som varit den, som under alla åren vid alla revyer och cabareter inom Ljungskile och Lyckorna varit den som i hög grad hållit spelet uppe och gjort mycket för att roa publiken. Bland de första revyerna var "Pytt i panna (1927)", "Ljungskile Romantik" m fl. Senare blev Einar Olsson regissör och flera trevliga revyer gick av stapeln. Först och främst av dessa minnes man "På kryss med Fräknefjord", där samtliga, både aktörer, författare och regissör lyckades få en trevlig tillställning. I många år har använts Badrestauranten, där en scen uppgillrats på trälåda och det är amatörernas största önskan att en scen skall ordnas på ett eller annat sätt med det snaraste. |
||
Ljungskilerevyn på
1930-talet. Övre raden från vänster: Gerhard Olsson, Orvar Gustafsson, Inga
Gillberg, Erik "Horran" Karlsson, Margit Strodel, Filip Sahlström, Elof
Rydén, Inga MacFie, Malte Strodel. Sittande: Lisa Olsson, Kurt Andrén och
Elsa Lundström. |
||
Majken Johansson, Elsa
Gustavsson, Ragnar Wingård, Dagny Wikström och Birgit Dahlberg (1930-talet). |
||
Många var engagerade i att komma med revyidéer. Efter fotbollssäsongens slut
på hösten träffades man i "Gamlan" , gamla pensionatet i Ljungskile, om
kvällarna och smidde planer. Man var 12–15 personer. Så skrev man texter
till kända melodier, började öva ett par gånger i veckan inför
föreställningarna på vårvintern. Tre månaders arbete före premiären var
vanligt. Folk behövdes också till att måla kulisser, sköta musiken, ordna
biljettförsäljning och servering i pausen, sköta ljussättningen osv. Revyn
pågick under 2–3 timmar. Alltid uppträdde också balettflickor med dans och
bensprattel, alldeles riktigt, som på Ernst Rolfs revyer. Revyerna drog
fulla hus, även om man gav ända till 6–7 föreställningar. Inträdet var 75
öre i början och upp mot 1,50 kr, på 50-talet ända till 3 kr. Alla i Ljungskile gick inte och såg revyerna. En del tyckte att man gick för hårt åt folk, en del tog illa vid sig för egen del. En del tyckte, att det festades för mycket i samband med revyerna. Dessutom var det bara socialdemokrater som fick vara med och spela i början. Kyrkliga och frikyrkliga gick inte. De tyckte det var synd. Vad handlade då revyerna om? Att det gällde händelser i Ljungskile hör man av namnen, där flera anknyter till Kilen: Revydags på Kilen, Ordning på Kilen, Dom säger på Kilen, Sånt händer på Kilen osv. En särskilt omtalad revy hette På kryss med Fräknefjord. Båten Fräknefjord, som gick dagligen från Ljungskile till Ulvesund, Ulvön och Stillingsön, gjorde i revyn en längre turer ända ner till Afrika. Det var 1937. "Balettflickorna var negrer med bastkjolar och kropparna nakna och svartbruna av macasserolja och kakao. l mitten på scenen stod en gryta. Det ångade ur den, och under glödde elden med hjälp av en ficklampa. Den vite Ragnar Wingård kokades i grytan, och de vilda negrerna dansade runt och sjöng och petade på honom med gafflar för att känna om han var mör. Då vattnades det i munnen på en gammal kannibal." Flera berättar om just det här numret. Det fäste sig tydligen i minnet, men det är svårt att tänka sig att någon kände sig träffad av det. Ofta anknöt man till lustigheter som hänt, och det kunde innebära, att den man drev med blev arg. För säkerhets skull hade man landsfiskalen med vid generalrepetitionen, för att han skulle höra, om det var något åtalbart i visorna. Orvar Gustafsson skrev flera visor till revyerna 1931 och 1932, och framförde dem själv. Han gjorde en visa, Bärarvisan, om två då välkända Ljungskileoriginal, bärarna Kalle och Ture, som också hade en kär häst, Sally. När den framfördes skrattade alla i publiken vilt åt bärarnas välvilja mot hästen. Dagen efter var Orvar lite rädd, att Kalle och Ture skulle vara ledsna för att han sjöng så där om dem. – Stopp därborte, så jag får tala med dig lite krann. Du har ju skrivit en visa, ropade de. – Det är väl inte säkert att det är jag, försökte Orvar slingra sig ur situationen. Förresten är det så många som skriver visor nu för tiden. Och jag hinner inte .. – Vi ville bara tacka dig för att du skröt med hästen, kom det från bärarna. Det där är en solskenshistoria från revyandet. Revyvisor kunde vara snälla, men också elaka. Det som hänt i Ljungskile, kom upp i revyn. Och det var det, som drog folk. Vem handlar det om i år? Tänk om det handlar om mig? För att få publik såg man till att ha nummer, som handlade om folk också utanför Ljungskile, såsom Resteröd, Grinneröd, Norra Fjället och ända till Uddevalla. Det kom inte så mycket folk, när man några år istället prövade alt spela teater. 1933 gavs teaterpjäsen Familjen Pihl. Men det var ju ingen man kände. |
||
Orvar Gustavsson, Inga
Gillberg, Elof Rydén, Margit Stroedel, Erik Karlsson, Inga MacFie och Malte
Strodel (1930-talet). |
||
Första raden från
vänster: Ingrid Björk-Andersson och Ivan Gillberg. Andra raden från vänster:
Gull-Maj Rapp, Karl-Gustav Gustafsson, Gun Olofsson, Erik Hellberg, Aina
Arvidsson, Edith Olers, Ilsi Mint, Fritz Olsson, John Olsson och Gösta
Fredriksson. Tredje raden: Werner Andersson. |
||
Polisen i Ljungskile hade fått rapport om en stöld på Lyckorna, och han
började jaga tjuvar mellan husen. I ett skumt hörn i en vedbod såg han en
mörk figur sitta hopkrupen och ropade: – l lagens namn arresterar jag dig! Men den förmodade tjuven var en torvströbal. En sådan historia blev förstås ett revynummer. En känd skräddare brukade bära en gammal rock, som var grön av ålder.– – Äter inte korna upp dig? blev frågan i ett revynummer. – Nej, men det är värre när jag kommer till stan, svarade skräddaren. Samme man skulle köpa för 5 öre bläck. Handlaren mätte upp lite bläck i en flaska. Skräddaren tittade på flaskan och tyckte det var för lite och sa: – Ja, här gäller det att fatta sig kort. I revyn från 1953, "Revydags på Kilen", var det 20–22 nummer med paus i mitten. Werner Andersson hade skrivit mycket själv och framförde många nummer sittande på en cykel, uppallad så att han kunde trampa hela tiden. Han cyklade genom tre kommuner från Göteborg till Ljungskile med en liten paus på Lilla Edets torg. 200 personer ungefär fick sig en släng i den revyn. 1951 gjorde Aina Arvidsson en egen revy med 32 nummer, "På kryss med Linnéa". Där medverkade många flickor från Lottakåren. Det var en revy mera i Karl Gerhard-stil, utan särskild personanknytning. Men folk var så vana att tolka in anspelningar, så att om en låt handlade om någon som varit i Paris, så kände sig en i publiken, som råkat besöka Paris, väldigt träffad. Några av eldsjälarna bakom revyerna har redan nämnts. Elof Rydén diktade väldigt bra och sjöng. Till yrket var han bl. a. taxichaufför, och i fotbollslaget var han målvakt. Marinintendent Ragnar Wingård, först sommargäst i Ljungskile, sedan åretruntboende, både skrev revynummer och spelade mycket skickligt. Han var som en riktig skådespelare och kunde ha en suverän mimik. Andra revyartister, författare och musiker var bröderna Werner Andersson och Axel Tältmark. Axel var med redan 1931. På morgonen premiärdagen åkte han in till Uddevalla och köpte en stenkaka med musik ur filmen "Wien dansar och ler". Han spelade upp den på grammofon och lyssnade tillsammans med Erik Gille, som kunde spela piano. När det var kväll kunde de båda inleda revyn med en melodi ur filmen: "Det sker blott en gång och aldrig mera, det är för ljuvt att vara sant". Axel spelade dragspel. Andra musikinstrument som förekom i revyerna var trumma och banjo. En annan skicklig dragspelare var Karl-Gustaf Gustafsson, som medverkade under många år. Fritz "Siska" Olsson var som gjord för att spela revy. Kom han av sig, snodde han bara till det, så det lät riktigt i alla fall. Någon suff lör hade man inte. Ett annat sätt att klara det, om man glömde texten, var att låtsas svimma. Det gjorde en flicka. Hennes mamma blev förfärligt orolig liksom många i publiken. Hon fick heta "Svimstjärnan" efter det. Att kunna improvisera var ibland nödvändigt. Det hände att Werner och Axel och Olof inte hade något nummer klart, och ändå kunde de göra succé genom att bara komma in med skjortorna som kjolar om höften och dansa hula-hula och vagga. Det blev bästa numret. Avundsjuka blev de som övat länge. |
||
Revyn
Ordning på Kilen (1952). Från vänster: Elof
Rydén, Britta Mogren, Werner Andersson, Robert ----, Gunvor
Gustafsson, Gullwej Rapp, Rolf "Putte" Hermansson", Kerstin Johansson,
Gunnar Ljungberg, Gun Olofsson, Karl-Gustaf Gustafsson, Fritz Olsson, Majvor
Löfstrand och John Olsson. |
||
Det är många namn som nämns, när folk berättar revyminnen. Einar Olsson var
chaufför åt Vägförvaltningen. l den stora lastbilen tillkom många revyvisar,
då han hade tid att tänka, när han körde ensam. Bland flickorna nämns Inga
Gillberg, Inga Macfie, Karin och Annie Ekström, Margit Strodel, Gun
Nicklasson och Gull-Britt Gustafsson. I revyn 1957, som sattes upp av Helge
Lindholm, en konstnär som då bodde i Ljungskile, var Gull-Britt nummerflicka
och presenterade varje nytt inslag med en liten sång. Hon var bara 15 år,
när hon började medverka i revyn. Hennes kusin Putte (Rolf Hermansson) var
10–11 år och gick alltså i skolan. Läraren tyckte att skolan borde gå först,
men Putte tyckte bättre om revyandet och musiken. Det tycks inte ha varit några svårigheter att få folk att ställa upp i revyerna, och alla tycks ha haft väldigt roligt. Inte har det varit särskilt nervöst heller, trots att det varit packat av folk i salongen. Men det hände mycket roligt och oväntat bakom scenen. När man spelade i Ljungskile Badrestaurang (nuvarande Ljungskilegården) fanns det ingen scen. Därför hade man byggt upp en av trälämmar, som lades över drickabackar. Alltihop kunde tippa, om man kom för långt ut på ena kanten eller var för många på en gång. Och det hände, för det var mycket trångt ofta. Kulisser hade man i mängd. Svante Fagerberg, som var vaktmästare i Badrestaurangen och kassör i Sportklubben, var fenomenal på att måla kulisser över Ljungskile och viken. Det kunde gå hett till bakom scenen. Någon gång målades kulissen till tredje akten, medan första akten spelades. Då var bilden inte helt torr förstås, när den kom på plats. Och en gondol snickrade Tore Lundin fast på en drickaback, medan Svante snabbt som tanken målade en vattengata mellan husen i Venedig, när man plötsligt märkte att den fattades. Efter föreställningens slut fanns det mycket att ta hand om. Man måste städa, ställa i ordning, lämna tillbaka osv. Inte förrän kl. 3–4 på natten var man hemma. Ibland var revylokalen Kommunalhuset, där det också var brandstation. Men det var för trångt där. Sen byggdes Ljungskilegården om, så att man fick en scen och ridåer. Från 1954 hade man Karusellaftnar i Sportklubbens regi i Ljungskilegården. De hölls en gång i månaden efter Lennart Hylands modell i radio. Det blev 4–5 gånger om året. Inträdet var 5 kr, och för det fick man också dricka kaffe och delta i dansen efteråt. Gösta "Bagarn" Johansson och Werner Andersson var initiativtagare. De här programmen blev mycket populära. Under många år hade också Lyckorna en revy tradition. En lyckornabo född 1912, som själv var med och spelade och sjöng, berättar: "I slutet av 30-talet och fram till och med 1953 ordnades en höstbazar varje år när sommargästerna rest hem. Man höll till i Restaurangen. Det var mycket planerande. Man bakade bröd och kakor. Man tiggde ihop varor i affärerna till lotterier. Man rullade alla lotter för hand. De fanns inte att köpa färdiga. Det var en förening av bofasta som kallades Enigheten. Alla var med. Många var ju gamla tanter, så lite försmädligt talade någon om "särkeföreningen". Bazaren gick av stapeln en lördag i september. Det var fullt av folk. Det bjöds på bröd och skådespel. "Revymakarna" Ragnar Wingård och Elof Rydén satte ihop texter om bygden, om affärer, om kommunalpolitiker osv. Det sjöngs också schlagers. Man hyrde ett musikband från Uddevalla. Dans var det till 4–5 på morgonen. En gång gick strömmen. Då fick Ville på Zymo tända stearinljus överallt. Jag minns att jag var sjömansklädd och sjöng" l en grönmålad båt invid land". Alltihop var väldigt roligt, inte minst att städa efteråt. Då hade man auktion på det som var kvar, kaffeservering och dans. Det var ett par dagar efter bazaren. Pengarna man fick in användes till att göra fint på Lyckorna, ordna vägar, bryggor osv." Varför tog då revyerna i Ljungskile slut? "Under 1940-talet var det inte heller några revyer. Då fördärvade kriget allting" – "TV kom och förstörde alltihop. Ungdomen nu har för mycket att göra. Tänk om vi hade haft så fin scen som det är i Ljungskilegården nu med omklädningsrum bredvid!" – "Det blev svårt med lokal. Badrestaurangen blev utdömd. Kommunalhuset var provisoriskt. Det var för litet och hade ingen scen. Sen kom det kommunala aktivitetsbidraget till föreningar, och då behövde man inte jobba så, för att få ihop pengar till Sportklubben." – "Sen kom TV och då satt man hos varann och tittade på snön." Det här är några spridda röster från personer, som försöker förklara, varför en så väl inrotad tradition som Ljungskile lokalrevyer upphörde. En röst från den gamla goda tiden får avsluta sammanställningen av revyminnen, som bygger på intervjuer med ett 10- tal personer: – Vi behöver aldrig åka till Göteborg på revy, för det har vi mycket bättre själva. |
||
Werner Andersson som cyklist (1965). |
||
Hyllning till bygden kallar Sonja Berntsson den här sången som skrevs för henne av Einar Olsson på 40-talet i samband med en revy. |
||
Det finnes en plats uppi Norden där människor bygga och bo Den fagraste platsen på Jorden belägen i lugn och ro Omspunnen av skogklädda kullar den ligger så vackert vid sjön där skyhöga vågor nog rullar men hindras av Ulvesunds ön När människor kivas och strida och bråka i syd och i öst och tvinga varandra att lida då inger den platsen stor tröst befriad från oron i världen med elände, nöd och försåt du sitter vid brasan på härden och lyssnar i radion på't Att platsen är omtyckt bevisar de gäster som fara därut om sommarn och badar och spisar de flesta har vart där förut men himmeln kan där även mulna och dagen blir dyster och grå men undan går säkert det kulna man väntar blir himmeln snart blå Om någon mig skulle förgäta Ljungskile naturen är skön jag villigt slår till med en träta Ljungskile är vackrast från sjön Båd sommar och vinter den duger att väga i badortens våg Tro inte jag står här och ljuger Ljungskile, ja dit står min håg. |
||
© Inger Dejke, Ljungskile |
||
|
Uppdaterad 2011-10-05 | |